Jubileumsutställning (Tio X)
Göran Dahlbergs stipendium
Örnsköldsviks Museum & Konsthall, till 27 jan. 2008

Att konsten erbjuder plats för händelser som inte kan inträffa någon annanstans är ett påstående som kan tillskrivas den tyske filosofen Hans-Georg Gadamer. Att konsten därtill kan vara en mötesplats påstod Västernorrlands landshövding Gerhard Larsson då han öppnade utställningen Tio X på Örnsköldsviks museum den första december 2007. Han talade i museets trapphall med Viktor Holmlunds vårvinterlandskap från 1916 som fond. Ö-viksmålaren från förra seklets början blev på så vis utgångspunkt för ett möte med några av det tidiga 2000-talets aktiva västernorrländska konstnärer. Alla har mottagit belöningar ur Göran Dahlbergs stiftelse under den 10-årsperiod som stipendiet delats ut.

T.v. Landshövding Gerhard Larsson framför Viktor Holmlunds målning "Vårvinterlandskap".
T.h. Maria Lagerborgs målning "Vårt land - tillsammans" © BUS 2007.

Den konstnärliga friheten innefattar möjligheten att svara med ett individuellt uttryck på landskapets egen karaktär. Ungefär så skriver Barbro Björk i inledningen till boken om Per Hesses livsverk (stipendiat 2001). Tre sena fotografier av Hesse når oss i utställningen. I likhet med Hesse står flera av de belönade utställarna, var och en på sitt vis, i denna oupphörliga dialog med det fysiska omgivande landskapet. Det gäller den förste stipendiaten Christer Carlstedt (1998) liksom för Jan K Person (2002) Mikael Arvidsson (2005) Herman Lohe och i viss mån Maria Lagerborg (båda 2007). Som betraktare av både landskap och konst - hur gärna mottar man inte dessa svarsbudskap. Vare sig de kommer från Helmer Osslund 1910, Eric Hallström 1941, från det hygge där Jan K Persson flanerar 2006 eller den begränsade utsikt Per Hesse hade från sitt fönster 2004. Alla som bor och verkar i Västernorrland har relationer till samma yttre omständigheter. I konsten besvaras våra känslor. Utan att vi själva formulerat oss klart ger oss konstnärerna bekräftelse på något som vi varit med om eller sett. Därför är det berättigat att tala om möten.

För andra tycks det yttre landskapet inte spela någon roll alls. Men det utesluter inte möjligheterna till möten. Maria Lagerborg ger sig själv huvudrollen i en videoloop. Stående vid diskbänken försöker hon bemästra vardagens växande berg av disk. Karin Hesse (1999) visar komprimerade pastellmålningar med hög temperatur. Eva Leena Skarins digitalfotografer på rad är typiska, samtida och kan stå var som helst i världen. Kerstin Lindström stickar i välbekant teknik som ges oväntad form. AnnaLena Sondell är närvarande i utställningen med urbilden av en sargad lekamen vars yttre sår tycks vara tecken för inre.

T.v. Betraktelse av Kerstin Lindströms textilskulptur "Strange fruit".
T.h. Jörgen Nilsson "...och under hennes skogsbevuxna ögonbryn är blixtarna beredda på allt." © BUS 2007

Jörgen Nilsson avstår medvetet från att ens kommentera det landskap där han ändå är fullt sysselsatt. Hans verk i utställningen är undanglidande på flera sätt. Betraktaren förlorar greppet om hans keramiska objekt utan vare sig fram eller baksida. De knådade formerna i lera undgår både prestige och monumentalitet. Betraktaren blir blåst på det förväntade mötet och ser istället sin egen spegelbild i den konvexa glaslins som ingår i verket. I utställningen lyckas Nilsson bäst med att inte göra det förväntade. Däremot åstadkommer han något som bara kan inträffa i konsten.

Utställningen är till lika delar en produkt av stränghet och generositet. För att komma ifråga som stipendiat ur Göran Dahlbergs stiftelse ska man både uppvisa hög konstnärlig kvalité och aktuellt mantalsskrivningsbevis från Ångermanland eller Medelpad. Därmed definierar stipendiet också det konstnärliga klimatet i ett avgränsat geografiskt område. För betraktaren erbjuder utställningen något som många gärna vill se. Ett urval av den dagsaktuella regionala konsten görs tillgänglig i ett och samma utställningsrum.

Upphovsmannen Göran Dahlberg vid invigningen.

Men att utställningen alls kommit till måste tillskrivas aktörer helt utanför de institutioner som visar den. I Göran Dahlberg har det västernorrländska konstlivet något så otidsenligt som en äkta mecenat. En högst levande person som har gjort något kreativt av sitt konstintresse och sin förmåga att förvalta pengar. Det som skiljer honom från dagens sponsorer är frånvaron av egennytta. Han kräver inget tillbaka. Stipendiet är tvärtom hans sätt att ge igen för vad han tycker sig ha fått av konsten sedan intresset väcktes för 40 år sedan. Valet av stipendiater är delegerat till de lokala KRO-konstnärerna, uppdraget cirkulerar i en styrelse där en person årligen byts ut.

Av de utvalda konstnärerna är två inte längre i livet. Men alla har de filtrerats fram i en process som sträcker sig över tio år och nästan alla visar dagsaktuella arbeten. Utställningens curator Jan K Persson har banat väg för sina medstipendiater som intar sin berättigade plats på Örnsköldsviks museum t.o.m. januari månad och Härnösands konsthall under april. Men den berättigade plats de såg ut att ha vid vernissagen blev kraftigt kringskuren när museet ställde till med julmarknad helgen efteråt. Brödförsäljare lutade då sina fåtöljer mot Herman Lohes målade dukar. Av Perssons tre bilder var två nedtagna. En marsipantillverkares röda skylt konkurrerade med Mikael Arvidssons färggrafik. Visserligen visar Örnsköldsviks museum vilja till flexibilitet genom att snabbt ge plats åt jubileumsutställningen. Dagens öppna konstklimat utesluter inte heller marsipan som material. Men de publikdragande julförsäljarna borde ha fått tydliga förhållningsorder om hur de skulle bete sig för att dela rum med konsten utan att skada den.

Tio X är inte den stora utställningen om västernorrländsk bildkonst. Men den är en snygg påminnelse om att en sådan mycket väl kunde göras. Det innebär något särskilt att leva i ett landskap vars yttre och inre rum under lång tid öppnats, genomkorsats och kommenterats av konstnärer. Tidsperspektivet på det gemensamma rummet är här strikt begränsat men kan vidgas till att omfatta mer än ett sekel.

Text: Margareta Klingberg
Foto: Jan K Persson